Idag träffade jag en Liss mamma som har en dotter med lissencefali. Var skönt och kul att höra henne berätta om hur de har det och så mycket som är lika för alla familjer som har barn med speciella behov. Var lite nervös innan för vad hon skulle säga, att allt hopp är ute och att vi är ensamma om att ha det så här. Men tvärtom så ingav hon mig hopp! Vissa saker som jag trodde bara jag kände kunde hon känna igen så jag är inte ensam om att ha en klump i magen eller ha dåligt samvete eller vara överbeskyddande mot Emanuel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar